Varför en egen Launchpad?
macOS 26 tog bort Launchpad och ersatte det med en Apps-vy i Spotlight. Jag saknar att se alla appar på en skärm, sorterade i mina egna mappar. Det är många appar jag använder sällan, och jag minns inte ens vad alla heter – då hjälper det inte att kunna söka på namnet.
Apps-vyn har inga egna mappar och ingen egen ordning. Så jag bad Claude Code ta reda på hur gamla Launchpad fungerade och bygga en ny.
Launchpad 27
Launchpad 27 visar alla installerade appar i ett rutnät över hela skärmen, med ikon och namn, över en suddig bild av skrivbordet. Jag öppnar det genom att dra pekaren till nedre högra hörnet, och samma rörelse stänger det.
Det appen gör:
- ordna fritt genom att dra, även mellan sidor: håll appen vid skärmkanten så byts sidan
- mappar: dra en app på en annan så skapas en mapp, med ett namn föreslaget från appens kategori. Dubbelklick på namnet byter det. Mappen försvinner när den sista appen dragits ut
- sök som är aktiv direkt: skriv, välj med pilarna, starta med Retur
- flera sätt att öppna: skärmhörn, kortkommando, menyradsikon eller Dock
- inställningar för hur många appar per rad och hur många rader, så att allt får plats på en sida om man vill
- start i bakgrunden vid inloggning, utan ikon i Dock

Första gången appen startade hade jag redan mina mappar. Gamla Launchpads databas låg kvar på datorn efter uppgraderingen, och Claude Code hittade den: tio mappar och 133 av mina 161 appar hamnade på sina gamla platser. De 28 som tillkommit sedan dess lades sist.

Programmet är byggt med Claude Code, i Swift med AppKit, och även ikonen är gjord av Claude Code. Mina andra skrivbordsprogram är skrivna i Rust, så jag frågade om språket spelade någon roll. Svaret var att inget språk är tvingande, men att appen nästan bara består av anrop till macOS egna funktioner, och dem når man enklast från Swift. Den byggs utan Xcode-projekt, med Swift Package Manager och ett byggskript.
Två beslut bär resten. Det första är att appen inte ska behöva någon behörighet i Systeminställningar. macOS har inget sätt att lägga till en egen åtgärd i ett skärmhörn, så appen bevakar muspekaren själv, och det går att göra utan behörighet så länge den bara tittar på musrörelser. Det andra är att reglerna för layouten ligger i en egen del utan fönster, med 86 tester: vad som händer när en app släpps på en annan, när en mapp töms, när rutnätet byter storlek.
Arbetet styrdes från en ärendebräda, som i mina andra projekt. Claude Code provkörde varje del mot den byggda appen med riktiga musklick, drag och tangenttryck, och lade upp egna kort till mig för det som bara går att bedöma med handen på styrplattan.
På vägen
Den gamla layouten såg först fel ut. Databasen verkade innehålla 197 appar på 15 sidor. Det stämde inte: filen lästes utan sin logg, och raderna som räknades hörde inte till det synliga. Med loggen inläst låg allt på en enda sida, 158 appar. Appen läser nu en kopia av databasen, med loggen, och rör aldrig originalet.
Ett prov ändrade en systeminställning. Ett av Claude Codes provskript skulle klicka på knappen för kortkommandot och pekade ut den som "knapp nummer ett" i fönstret. Det var en annan knapp, den som stänger av macOS egen åtgärd i skärmhörnet. Det återställdes direkt, och proven pekar numera ut knappar med namn.
F4 var ett dåligt kortkommando. Gamla Launchpad satt på F4-tangenten, så det blev först utgångsvärdet. Men ett kortkommando som gäller i hela systemet tar tangenten från alla andra program, och F4 betyder "hoppa till källkoden" i Rider. Det blev ⌃⌥Space.
Småsidor när rutnätet krympte. När jag stegade rutnätet från 7×5 till 5×4 blev mina två sidor fem: 20, 5, 5, 5 och 20 appar. Varje steg lade överskottet på en egen sida. Nu fylls sidorna om från början när storleken ändras, så ett större rutnät ger färre sidor.
Ikonen på en grå platta. I listor och i Applications-mappen visades ikonen förminskad på en ljusgrå platta. Det var inget fel i ikonfilen. Sedan macOS 26 gör systemet så med ikoner i det gamla formatet, i de två minsta storlekarna även när formen är rätt. Lösningen är att ha ikonen också i Apples nya format. Samma sak visade sig gälla alla mina tio Rust-program.

Jag stavade fel på namnet. Appen hette "Lauchpad 27" i fem versioner innan jag såg det. Namnbytet gick genom allt, och den nya versionen tar själv över layouten och inställningarna från den gamla.
Jämfört med Apples Apps-vy och andra ersättare
Apples Apps-vy följer med systemet och kräver ingenting, men har inga egna mappar och ingen egen ordning.
Det finns flera ersättare. LaunchNext och LaunchNow har öppen källkod och är också skrivna i Swift. AppGrid, LaunchOS och Launchie är kommersiella. Det de gör som Launchpad 27 inte gör, enligt deras egna beskrivningar: LaunchNext har nyp-gesten på styrplattan och låter en dra appar till Dock. Nyp-gesten kräver ett privat gränssnitt i macOS, och det ville jag inte bygga på.
Det Launchpad 27 inte gör som gamla Launchpad gjorde: avinstallera appar, visa märken och nedladdningsförlopp på ikonerna, och bläddra i stora mappar – en stor mapp krymper ikonerna i stället.
Det Launchpad 27 ger mig:
- min gamla layout, importerad
- ingen behörighet att godkänna, och inga privata gränssnitt
- precis de inställningar jag vill ha, och inga fler
- en app jag kan ändra samma dag jag saknar något
Prova själv
Under Filer ligger IDEA.md: en fullständig beskrivning av programmet och allt jag lärt mig under bygget, skriven som en uppdragsbeskrivning. Ge den i sin helhet till Claude Code så har du underlaget för en egen Launchpad – stacken, de beslut som visade sig avgörande, fallgroparna ovan som regler och en färdig prompt att utgå från.
