Varför ett eget blandningsprogram?
Jag färgar epoxi och polyuretan när jag gjuter små plastdetaljer och figurer. Oftast räcker det att kulören blir ungefär rätt. Men ibland ska en detalj matcha något som redan finns, så nära som det går, och då är det svårt att gissa sig fram till rätt andelar ur de färger man har hemma.
Trycolors gjorde det bra: ange målfärgen, så räknar den ut blandningen. Men den kräver en prenumeration och begränsar hur många blandningar man får göra per dag. Jag ville inte betala för den hela tiden, och inte heller räkna blandningar. Så jag byggde ett eget program som gör samma sak.
Color Paint
Color Paint räknar ut hur färger ska blandas för att träffa en kulör. Målfärgen anges som hex, RGB, HSL, HSV, CMYK, Lab eller LCh, med en färgväljare, med pipett ur ett foto eller med en kod ur en färgkarta som RAL 3020. Programmet söker sedan bland färgerna i paletten efter de blandningar som kommer närmast, och listar dem med andelar att mäta upp. Bilden överst visar ett exempel: salviagrönt #7A9668 blir 4 delar Yellow Ochre, 3 Titanium White och 2 Ultramarine Blue.
Varje recept har ett avstånd till målfärgen, ΔE (CIEDE2000), och ett omdöme: under 1 syns ingen skillnad, under 2 syns den bara sida vid sida. Andelarna räknas om till gram, milliliter eller droppar för en sats av vald storlek. Utöver det finns:
- ett blandningsbord för att blanda för hand med + och −, och se resultatet och avståndet till målet direkt
- egna paletter med de färger man faktiskt har, med en tintstyrka per färg
- färgkartor med knappt 23 000 kulörer från RAL och femton färgtillverkare, inbyggda i programmet
- sparade recept grupperade per projekt, med export till CSV och JSON



Det svåra är att förutsäga vad två färger blir tillsammans. Ett medelvärde av två RGB-värden blandar ljus, inte färg: gult och blått blir grått på skärmen men grönt i burken. Color Paint räknar i stället med spektral Kubelka-Munk, samma modell som i det öppna biblioteket spectral.js. Varje färg räknas om till ett reflektansspektrum över 38 våglängdsband, och det är absorptionen i varje band som blandas.
Lösaren prövar alla kombinationer av en, två och tre färger ur paletten, och fyra färger som förlängningar av de 30 bästa trefärgskombinationerna. För varje kombination letar den upp de bästa andelarna och avrundar dem till heltalsdelar. Den minsta totalsumman som ligger inom en halv ΔE från den bästa vinner, så 3 : 1 väljs före 14 : 5. Varje färg utöver den första kostar 0,35 ΔE i rangordningen, så ett krångligare recept måste vara märkbart bättre för att hamna först.
Programmet är byggt med Claude Code, i Rust med ett egenritat gränssnitt i egui, för Windows och macOS. Ikonen är gjord med Codex. Beräkningarna ligger i ett eget bibliotek utan gränssnitt och testas utan fönster. En sökning med femton färger och högst tre per recept tar 13–19 ms (kravet var under en halv sekund), med fyra färger 34 ms. Installeraren för Windows är 6,3 MB.
Arbetet styrdes från en ärendebräda, som i mina andra projekt: jag lade upp önskemål, Claude Code byggde, testade och tog skärmbilder från den riktiga Windows-binären innan ett ärende stängdes.
På vägen
RGB räckte inte. Den första frågan var vilken blandningsmodell som skulle användas. Mixbox bedömdes ge bättre resultat än spectral.js, men licensen förbjuder kommersiell användning, så det blev spectral.js (MIT).
Samma färg är inte lika stark. Ftaloblått och ultramarin kan se likadana ut tunt utstrukna, men ftaloblått tar över en blandning med vitt helt. Därför har varje färg en tintstyrka. För standardpaletten valdes den så att en del färg och en del vitt hamnar på en uppskattad typisk ljushet. Det är uppskattningar, inte mätningar, och det första att justera om recepten slår fel.
New Palette stängde programmet. Recepten som visades pekade på färger i den förra paletten, och i den nya, tomma paletten fanns inga. Windows-versionen har inget konsolfönster, så felet syntes inte – fönstret försvann bara. Nu visas recepten alltid ihop med paletten de räknades fram i.
En premiss som inte höll. När färgkartorna byggdes in var tanken först att kulörerna bara kunde bli mål, eftersom de saknar spektrum. Men det saknar standardpalettens färger också: modellen räknar fram spektrumet ur färgen för alla färger. En kulör ur en färgkarta blev alltså en vanlig färg att blanda med, med tintstyrka 1.
Färgkartorna behövde tvättas. Datat från colornerd hade hex i flera format – rgb(…), blanksteg före # – och dubblettkoder hos fyra tillverkare. Ett importskript rättar det och bygger om listan, som sedan kompileras in i programmet.
Ett recept är en färg, inte delar. Först sparades recepten med delarna. Men paletten ändras: färger tar slut och nya kommer till. Nu sparas bara målfärgen, och receptet räknas fram mot paletten som den ser ut när det öppnas.
Jämfört med Trycolors
Trycolors är det jag använde innan, och det fungerade bra. Det Color Paint gör bättre för mig:
- ingen prenumeration och inget tak för hur många blandningar jag gör per dag
- det fungerar utan nät, och färgkartorna finns inbyggda
- paletterna är mina egna färger, och recepten sparas per projekt
Det som talar emot Color Paint: förutsägelserna är ännu inte prövade mot riktig färg. Tintstyrkorna är uppskattade, och färgkartornas värden är tillverkarnas skärmfärger, inte uppmätta prover. Det saknar pipett direkt från skärmen.
Prova själv
Under Filer ligger IDEA.md: en fullständig beskrivning av programmet och allt jag lärt mig under bygget, skriven som en uppdragsbeskrivning. Ge den i sin helhet till Claude Code så har du underlaget för ett eget blandningsprogram – modellen, lösaren, de beslut som visade sig avgörande, fallgroparna ovan som regler, de uppmätta siffrorna att bygga mot och en färdig prompt att utgå från.
