Varför en egen SVN-klient?
Jag använder Subversion, men inte varje dag. När jag väl gör det vill jag se vad som är ändrat, läsa en diff och checka in utan att behöva minnas kommandona.
Utbudet av gratis grafiska klienter för macOS är dåligt. De flesta som finns har höga licenskostnader och tar betalt återkommande, och för något jag använder då och då gick det inte att motivera. Att betala en gång hade varit rimligare än att betala varje månad.
Det fanns en sak till som jag saknade: att ha alla mina projekt i samma fönster, i stället för ett fönster per projekt.
SVNer
SVNer är en inbyggd Mac-app med SmartSVN som förebild. Alla arbetskopior ligger i spalten till vänster, var och en med sitt katalogträd och antalet ändringar. Till höger visas filerna i den valda katalogen med tillstånd, revision, författare och datum, och under tabellen ändringarna i den markerade filen.
Det här går att göra:
- se status, lokalt och vad som väntar på servern
- läsa diffen för en fil
- checka in ett urval med kryssrutor och meddelande
- update, add, revert, delete och rename
- läsa loggen, med sökning och diff per revision
- bläddra i ett repo, skapa en katalog där och checka ut
- lösa konflikter, också i en trevägseditor
Fönstret läser om av sig självt när filer ändras på disk. Skärmbilderna här visar demodata, inte mina egna projekt.


När en uppdatering krockar med mina egna ändringar öppnas filen i en trevägseditor: min version och deras överst, resultatet under. Det som bara ändrats på ena sidan är redan sammanfogat. För varje stycke som krockar väljer jag min sida, deras eller båda, och resultatet går att redigera fritt innan det sparas.

Allt är byggt med Claude Code, också ikonen. Jag bad om en plan först, med frågan om appen skulle skrivas i Rust eller Swift. Svaret blev Swift med AppKit: en SVN-klient är nästan bara träd, tabeller, delade vyer och menyer, och dem har AppKit färdiga. Rusts fördel är flera plattformar, och appen ska bara finnas för macOS.
Det andra stora valet var motorn. SVNer länkar inte Subversions bibliotek utan kör kommandot svn med --xml och tolkar svaret. Det blir en process per kommando, och frågan var om det duger. Claude mätte: att läsa status tar 0,17 sekunder för en arbetskopia med 91 poster och 1,49 sekunder för en med 15 149.
Arbetet gick ett ärende i taget i min ärendehanterare Relay: status först, sedan diff, commit, kommandon, logg och så vidare. Varje ärende stängdes med vad som mätts och vad som inte gått att prova. Koden är ungefär 8 400 rader Swift, och den färdiga dmg:n är 2,5 MB.
Två saker gjorde att Claude kunde arbeta självständigt. Testerna skapar egna repon med svnadmin create och kör riktiga svn-kommandon mot dem, så inget av mitt rördes. Och appen kan ta en bild av sitt eget fönster och avsluta, så Claude kunde se gränssnittet det just byggt.
På vägen
Snabel-a i filnamn. Subversion läser @ i en sökväg som början på en revision, så man lägger till ett extra @ sist. Det visade sig inte gälla överallt. svn diff läser inget @ alls, och varken målet för svn move eller målkatalogen för svn checkout gör det: där hamnade det extra tecknet i filnamnet. I URL:er hjälpte inte ens procentkodning. Fyra olika fel, alla hittade av tester med @ i namnet och inget av dem i dokumentationen.
Å, ä och ö. En app som startas från Finder har ingen språkinställning i sin miljö, och då vägrar svn sökvägar med tecken utanför ASCII. Varje körning får nu en uttrycklig UTF-8-inställning.
Fil eller katalog? svn status --xml säger inte vad en post är. Appen frågar disken, och för det som inte finns kvar där räknas en post som katalog om något annat ligger under den.
Rundgång. Även svn status skriver i katalogen .svn. När appen började läsa om vid filändringar hade varje omläsning kunnat utlösa nästa. Ändringar som bara rör .svn strax efter en egen läsning räknas därför som ett eko.
Ett fönster per projekt. Första versionen öppnade varje arbetskopia i ett eget fönster, som förebilden. Det var precis det jag ville slippa, så styrningen fick skrivas om: ett fönster som äger spalten och verktygsraden, och en del per arbetskopia.
Inloggning. Appen kan ännu inte fråga efter lösenord eller godkänna ett certifikat. Mot min server fungerar den utan problem eftersom svn redan har uppgifterna sparade, men en ny server kräver ett varv i terminalen först.
Jämfört med alternativen
SmartSVN gör mycket mer: revisionsgraf, annotate, merge, grenar och taggar och change sets. Den har dessutom en egen implementation av Subversion, medan SVNer kräver att svn är installerat, till exempel med Homebrew. Den som arbetar i svn hela dagarna har nytta av allt det.
Det SVNer har är det jag själv saknade: ingen återkommande kostnad, alla arbetskopior i ett fönster, och en app som beter sig som en Mac-app eftersom den är byggd med systemets egna kontroller. För den som använder svn ibland räcker det långt.
Prova själv
Det finns ingen färdig app att ladda ner. I stället bifogar jag IDEA.md: hela specifikationen, med besluten, fallgroparna, måtten och en färdig prompt. Ge den till Claude Code, så kan du bygga din egen.
